Bekännelse.
Satt inne på bilddagboken och kollade på mina gamla klasskamraters sidor.. såg dem på SMASK idag så jag var bara tvungen att kolla upp dem från AF, och plötsligt slog mig tanken.
Ända sedan jag började där har jag varit utanför.
I min första skola, Tallbohovskolan, Jakobsberg.. då var jag någon.
Jag var snyggast, sjöng bäst, roligast, tuffast, elakast, en riktig jävla bitch som alla såg upp till på ett eller annat sätt.
Jag vaknade upp en dag och sa " Jag trivs inte här, jag vill bort från Tallbohov, bort från Järfälla, in mot stan, nya vänner och ett nytt liv."
Jag hade blivit som äcklad av mig själv och mitt egna sätt att bete mig mot folk.
Jag började i AF , efter ett jävla kämpande och trots att hela min familj var emot det.
Ren viljestyrka tog mig in till stan som 14-åring. Men jag hade inte ändrat mig, jag var fortfarande lika avskyvärd och undrade varför folk snackade om mig bakom min rygg.
Jag valde att bli ännu mer extrem istället, istället för att erkänna mitt felande och börja rätta till det.
Jag hittade en handfull missanpassande typer som mig själv och vi bildade tillsammans en antigrupp.
Vi var ett tiotal personer max, jag och 2 till tjejer, resten killar.
Alla hade problem på något sätt, det var jag som var egoistisk, bitchig och totalt uppkäftig, samtidigt som jag var väldigt duktig i skolan vilket många såg som ett stort problem, för hur fan handskas man med någon som alltid gör rätt samtidigt som den alltid gör fel?
Lärarna blev frustrerade och till slut även jag. Jag började bruka alkohol på riktigt, såsom jag hade sett mamma och hennes nya man göra och tillsammans med Mimi, söderbönan med stördaste familjeförhållandena och största horryktet började jag göra dumma saker med killarna i vår lilla antigrupp. Vi festade varje helg, knullade hårt med allt och alla och sjävlklart kom man inte ihåg ett skit dagen efter. Det gjorde ingen, förutom Alexander.
Måndagen efter den helgen skulle vi ha kör, 8E och 8F (jag gick i E och Alex i F) och jag var självklart försenad, kommer in sist av alla och jag möts av ett jävla tisslande och tasslande, dem skrattade och pekade på mig...Då förstod jag, Alex hade berättat.
Jag blev känd på skolan och än idag kommer gamla AF:are fram och frågar "tja, visst gick du på AF?" trots att jag vet att JAG aldrig har sett människan förut.
Mitt liv hade blivit en levande katastrof.
Jag såg på bilderna på bilddagboken att hela klassen brukade träffas och gå på bio, åka till någons landställe.. ja, det fick jag reda på idag. Nyss.
Jag måste säga att jag inte bara blev ledsen, jag blev också jävla faschinerad över att dem jävlarna hade någon social kompetens överhuvudtaget för på mina 2 år i deras klass kan jag räkna alla konversationer jag har haft med dem på 2 händer. En hand per år, bra jobbat.
Och jag försökte, tro mig.. jag gjorde allt jag kunde.. men tjejerna bar inte ens smink!
Och där kom jag.
Jag som har burit stringtrosor sedan barnsben! Klartsomfan att jag inte passade in.
Jag bojkottade skolbalen, och kom svartklädd till skolavslutningen i 9:an, jag såg till att söka ett gymnasium där jag visste att ingen av de andra skulle gå. Jag hade ju iaf betygen o visste att jag kunde börja vart jag ville så länge det inte var Östra, Södra, Norra, Kungsholmen eller Rytmus, för där var AF:arna.
Som medlem i "sexsekten" var jag inte välkommen i innerstan längre.
Men inte nog med det, vår lilla antigrupp hade börjat lösas upp då en av de populära brudarna fick upp ögonen för vår Axel.
Axel Ek.
Min Axel.
Jag blev förbannad och tog ut det över fel person, Mimi. Mimi blev förbannad på mig och vips hade jag ingen vid min sida överhuvudtaget.
Den enda platsen som har varit någorlunda trygg hade blivit lika helvetisk för mig som överallt annars för mig.
Mamma jobbar långa dagar, och när jag mådde dåligt visste jag att jag kunde ta dem där pillrerna som jag fick när jag opererades och dricka dem tillsammans med spritresterna från helgen.
Och på den vägen vart det.
Ett piller och två klunkar vodka, inget hände.
Ett till piller och två till klunkar vodka, en snabb illamående känsla sprang förbi mitt huvud men inte mer.
Fem till piller och resten av vodkan. Det blev svart.
Nu, nästan 3 år senare går jag i ett gymnasium fritt från gamla AF:are. Och jag trodde att jag hade ändrat mig. Men tydligen inte, för jag blir fortfarande ledsen, jag är fortfarande utanför, jag dricker fortfarande för mycket, jag tar fortfarande mina piller, jag gör fortfarande allt det jag inte borde göra.
Och jag vet att jag borde lära mig av mina misstag, men jag ser inte meningen med det när jag vet att oavsett hur mycket jag ändrar på mig så kommer det fortfarande vara likadant.
Mamma är likadan, pappa är likadan och jag är likadan.
Det värsta av allt är (ursäkta uttrycket) alla idioter i min klass som ser men med flit väljer att inget göra, jag har aldrig valt det här.
Vem fan skulle välja att vara utanför när man kan vara en i gänget?
Jag har en gång i tiden varit en i gänget och jag vet att trots all den jävla press och stress som man känner när man är på toppen av berget så är det så lätt värt det.
Hellre det än att sitta gråtandes varje jävla kväll av ren och skär ensamhet.
Att veta att man inte ens har fått en inbjudan till den där jävla "färgfesten" eller den "spännande halloweenfesten" i ettan.
Inte ett ord, bara tretusen bilder som man hittar på någons jävla blogg 4 veckor senare.
Är jag så avskyvärd? Skulle det vara så hemskt om jag kom? eller ens övervägde det, för tro mig jag skulle säkert inte ens kunna gå på den. Men att inte ens bli bjuden, det får mig att känna mig så jävla oönskad. För jag har ju fan inte gjort annat än att vara trevlig mot er eller åtminstone neutral.
Samma jävla visa upprepar sig om och om och om igen.
En vacker dag när det händer, då ger jag upp. För jag orkar inte ta hur mycket som helst.
Förlåt mig för att jag har varit en vilsen själ som inte alltid har valt rätt väg o som ibland har känt sig för ful, för fet, för dum, för korkad för att kunna säga det här rätt i ansiktet på dig.
Förlåt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
"Det värsta av allt är (ursäkta uttrycket) alla idioter i min klass som ser men med flit väljer att inget göra, jag har aldrig valt det här.
Vem fan skulle välja att vara utanför när man kan vara en i gänget?"
Vet du, om du någon gång skulle anstränga dig till att vara lite trevlig och tillmötesgående skulle kanske folk faktiskt överväga att vilja vara med dig :)
Trackback
