Arianne

Hej! Jag har försökt blogga ett bra tag nu, men nej.. Inget har fungerat. Tanken för dagen var att jag o Gurre skulle till stan o köpa brädor, men har han hört av sig eller svarat på min sms? nej. Istället har jag bestämt mig för en trevlig kväll med syrran, hon ska komma o hämta mig snart och då ska vi först till Lidl (har jag bestämt) jag vill köpa ett fotostativ o lite annat billigt skit, sen ska vi iväg till Willys o handla mat. Vi ska laga middag. Jag har ju inget bättre för mig ändå, måste se till o hålla mig sysslosatt. Annars kommer jag bara tänka på Jakob som är i fjällen... Han ringde när han satt i liften. Saknar honom. Fast lite på tu man hand tid med Vivvi är ALDRIG fel. Middag och lite trevlig film är mina planer för idag. Tequila later on of course;) men det är inget syrran ska vara med på. Har inte hört något från Cissi idag, iof verkar det som om det blev rätt sent för henne igår... fick "godnatt gumman<3" skrivet i ett sms 05.04 av henne imorse, ironiskt nog var jag vaken... Sover fucking dåligt om nätterna... vet inte vad det beror på. Min rygg tar iof livet av mig, måste kolla upp den tror jag. Men jag orkar inte vara skadad igen.. Är alltid skadad. Alltid något fysiskt fel på mig. Räcker det inte med att hela mitt vänsterben är dött? Hjärtmuskelinflammationen, gamla sprickan i revbenet, ojämna hjärtrytmen säg mig, är det inte nog? Nej då, självklart ska jag ha nya ryggsmärtor också. Faktum är att jag är rädd. Jag vill inte gå till läkaren och höra sanningen, allt eftersom att jag tycker att allt mitt skit är nog... Ska jag diagnostiseras med ytterligare en defekt orkar jag inte mer. Att ständigt få höra att "Du borde överväga en annan hobby" eller "Fotbollen kan du se som över" det är inte något jag längtar efter.. inte heller något jag tar till mig. Ärligt talat så känner jag mig som Lucas Scott i One Tree Hill...han är största förnekaren, och han berättar inte exakt hur allvarligt hans problem är heller. Herregud, jag jämför mig med en karaktär i en vanlig och originell amerikansk ungdomsserie. Shit, ge mig ett liv någon!? Anyway, jag kan skriva forever och känner att det leder ingenting till. Negativa saker som säkert får vissa av er att bli förbannade och resten typ majoriteten bara garvar åt mitt patetiska liv som pessimist. Därför har jag bestämt att sluta här. Back to basics och mitt vanliga liv i tråkhet. <3 dagens, straxt