Arianne

Jag vet att jag egentligen har lagt ned mitt bloggande och så, men idag kan jag inte hjälpa att jag sitter här igen. För första gången på väldigt länge känner jag att jag har något att säga och känner mig på nåt sjukt sätt till freds med mitt liv samtidigt som jag inte kan sluta tänka på vissa människor som är gamla bekanta till mig och även om jag aldrig höll av dem speciellt väl när jag hade chansen så bryr jag mig om dem, t.ex. en tjej från min gamla klass, hon har precis påbörjat sin väg mot mediavärlden utan att själv ha haft en tanke på det från början, jag blir så stolt av någon anledning, för hennes skull. Jag har vuxit som människa mer än jag trott under den här tiden när jag har varit borta från bloggen, jovisst att mycket har hänt, men att en dryg månad efter studenten och livet från skolan kunde påverka mig på ett positivt sätt är helt... ja, jag vet inte vilket ord jag ska använda, obeskrivligt? ofattbart? otroligt? Sitter i mitt ensamma vardagsrum med min favorit CD på högsta volym och stirrar ut genom det igenmulna vädret som dånar i form av migrän i huvudet på mig. Jag har hittat mig själv, vet hur jag ska agera i höst när jag intar mitt slutgiltliga steg mot livet och utbildar mig till musiklärare, jag har åstadkommit alla mina drömmar hittills, ett bra jobb med bra lön, en resa senare i sommar, pojkvännen har jag kvar, borde jag inte bara vara nöjd? Jag har haft så mycket ensam tid i sommar att jag inte bara har hittat mig själv, jag har också funnit mina nya existentiella frågor, utmaningar och det är bara som att allt börjar på nytt och jag har ingenting som grund, ingen som lagar mina hål eller hjälper mig när jag behöver hjälp, jag har bara mig själv nu, jag tror det är därför jag har blivit så glad för denna tjej ifrån södra sidan om söder, hon har gjort det, jag ångrar nästan att jag inte höll av henne bättre. Nu står jag ju som sagt här ensam, med allt nytt. Men å andra sidan, hade hon stannat när jag förändrats så mycket som jag har gjort? Inga garantier, mina vänner. Det känns som att jag gör flera av er där ute en tjänst nu när jag skriver detta, jag hade ett behov av att läsa detta men dessvärre verkar efterfrågan större än utbudet när det kommer till dessa djupa och personliga tankar, då jag tror att man hjälper sig själv bäst genom att själv skriva sina egna tankar så upplever jag ändå en spänning och ett intresse till att läsa desamma av någon annan. Student Första långa bilfärden som ensam chaufför Första ensamma utlandsresan Nytt jobb Nya möjligheter Nya vänner Ny skola Nya lokaler Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Kommer det bara vara jag och J hela sommaren? Har jag bara J och min familj? Eller kommer någon/något från mitt tidigare liv att överraska mig och det som känns skrivet i sten nu bara att suddas ut som ett sandslott som översköljs med havsvatten? Livet har tagit nya vändningar och det känns som att det är förberett för mig bara att infinna mig i allt och göra det som jag "borde", jag vet bara inte om jag är redo. Är jag skapad bara till att vara smart, duktig i skolan och förväntas jag bara till att vara en student som pluggar heltid och jobbar varje minut jag inte pluggar. Jag vet inget annat och kan inget annat. Kommer jag bo här, J där, jag pluggar och jobbar, J jobbar och rätt som det är tar också mitt liv slut. Just nu är jag inte ens beredd att börja plugga igen, en av 2 saker jag är bäst på. Ju mer jag funderar på livet börjar jag fundera på om det jag skrev i början har någon sanning i sig alls? Jag skrev där att jag trodde jag har funnit mig själv, men faktum är att jag verkar inte ha någon aning alls:O Kan inte bara någon överraska mig? Snälla...