Arianne

Att fortsätta gå när ens bästa vän ligger blodig på marken och skriker av smärta.
"Man är hjälplös", berättade Paul, en av soldaterna från västfronten när jag träffade honom och hans vän Tjaden på plats. Det var en varm och solig vårdag. Solen lyste och fåglarna kvittrade, men jag hade ingen aning om vad som väntade mig bakom det vackra vädret...

Jag vandrade fram över det leriga gräset fram till två unga män som utgav sig för att vara Paul och Tjaden, två av de soldater som hade varit där allra längst. De satt och lutade sig mot ett träd i skuggan och rökte varsinn cigarett.
Båda två hade skärsår och skråmor i ansiktet. de satt i skuggan eftersom de hade full uniform på sig, det gällde minsann att alltid vara redo för att närsomhelst kunna bli anfallna. Det var varmt och när jag frågade hur de stod ut i värmen så svarade ingen av pojkarna, Paul bara ryckte på huvudet med ett nonchalant flin och det var ett utmärkt tillfälle för mig att se den sorgsna pojken under skråmor och den för övrigt förvuxna ytan.
Vi satt tysta en liten stund och jag passade då på att betrakta de förstörda byggnaderna. Det var förödande för ögat att skåda något dylikt. Det spelar ingen roll vilka ord jag använder, jag kommer aldrig lyckas beskriva ett sådant helvete.

Disskussionen kom igång och vi började tala om hur det var att fortsätta döda när ens bästa vän är sårad.
Var får man ork ifrån?
"Alla föds vi och alla ska vi dö, sådant är livet, man är hjälplös. Det vore nästan konstigt om ingen låg på marken och sprattlade." Var fanns kamratandan och gemenskapen?

Maten var dålig och energifattig, pojkarna orkade inte kämpa. Hur kan man som landschef skicka iväg dessa ungdomar uti krig i landets namn? låta landets nästa generation offras för att man som diktator inte kommer överens med omvärlden!

Krig är vansinne och om jag inte tyckte det innan det här mötet så gör jag defintivt det nu.