Jag tar mig hem.

Jag tittar ut i natten, försöker att dölja smärtan. Jag är på väg till den plats där kärlek och att må bra inte kostar någonting. Och smärtan du känner är en annan slags smärta.

Jag tar mig hem till platsen jag tillhör,  och där din kärlek alltid var nog för mig.
Jag springer ifrån.
Nej, jag tror du har missförstått mig. Jag ångrar inte det här livet jag har valt åt mig.
Men dem här platserna och ansikterna har blivit gamla.
Så jag tar mig hem.

Milen blir längre och längre, känns det som. Ju närmare jag kommer dig.
Jag har inte alltid varit den bästa kvinna eller vän för dig men din kärlek är äkta ändå. Och jag vet inte varför men du verkar alltid ge mig en ny chans.

Tänk dig för vad du önskar dig för du kanske får allt. Du kanske får allt.
Och lite till som du inte vill ha.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0